Imorgon drar jag antligen ifran en stad jag nu kan kalla "hem" och hoppar pa bussen norrut till huvudstaden Vientiane. Under dessa nu tva veckor i Bangkok har jag mestadels tagit det lugnt och spenderat tid pa sjukhuset med en god van. Jag vill inte ga in pa mer detaljer an detta men storre delen av tiden har gatt at till kanslomassigt support samt hjalpt till med sma tjanster p.g.a. patientens rorlighetsbegransningar.
Det gick val bra forsta veckan men nu nar denne person ar sa pass frisk och fortfarande vill ha mig i narheten kan bli en smula frustrerande. Klart jag vill stalla upp for mina vanner men da jag inte kan gora saker jag vill gora bara for att personen kanner sig ensam utan mig sa kliar det pa irritationsnerven (nagra fa timmar kan man val vara ensam per dag, speciellt da denne har en dator och jag endast min trofaste iPod). Bor kanske notera att personen ar nu uppe ur sangen och klarar sig bra pa egenhand. Nurses och service ar det verkligen ingen brist pa. Jag behover lite alone time da och da ty det ar sa jag ar van vid att spendera min tid. Gillar inte att bli tillbaka hallen eller put on a leash.
Aja, nog med gnall! Det ar en mycket god, generos van som jag inte traffat sa ofta sa det har varit kul pa manga vis! Imorgon separeras vi, jag far till Laos pa kvallen och hon hoppar pa planet pa morgonen till sitt hemland.
Imorgon borjar det riktiga aventyret och nervositeten byggs sakta upp. Men det ar bra, graset ar alltid gronare pa andra sidan radsla, det ar min livserfarenhet. Lange har jag levt i feghet, flytt fran allt jag ogillar men sa har jag ocksa insett vilken trakig person det gjort av mig. Har pa sjukhuset blev jag kallad "Shadow friend" av patientens agent, det sager en hel del. Jag lar alltid vara en ensammare varg an vad som ar normalt och det trivs jag med men det finns flertal situationer som jag maste ova pa att hantera battre. Forhoppningsvis kommer dessa en och en halv manaderna framfor mig att andra detta, upp till bevis!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar